Uncategorized

Det är inte mycket som man kan konstatera med all säkerhet. En sak är däremot min totala förståelse för vad som skapar intresse hos er läsare. Det har hänt igen. Jag har skrivit om ett ämne som jag på förhand tror ska engagera precis noll. Efteråt visar det sig att intresset varit större än på länge. Det är inte första gången detta sker och det lär heller inte vara den sista. Mässingsskyltar, är vad detta inlägg kommer att handla om. Igen, får jag väl säga. Jag skrev nämligen om ämnet för ett par veckor sedan och sedan dess har många frågor dykt upp. Ni tycks omättligt nyfikna på detta tema. Till er som missade inlägget om mässingsskyltar kan jag säga att jag nämnde detta då jag talade om mitt jobb. Jag hade fått frågan om vad med mitt jobb som jag tycker bäst om. Jag sa då, utan att tänka igenom saken särskilt noga, att mässingsskyltar – och utveckling av denna typ av skylt – var det bästa. Ja, sedan vällde det minst sagt in frågor i inkorgen. Här kommer jag nu att besvara några av dem: När började du arbeta med mässingsskyltar? Jag skapade min första mässingsskylt när jag hade jobbat på firman i bara 6 månader. Då var jag alltså 21 år gammal. Det skulle dröja några år innan jag skapade min nästa eftersom jag placerades på en annan avdelning. Mässingsskyltar blev min huvudsyssla först när jag hade arbetat på företaget i fem år. Ja, sedan dess har det alltså löpt 10 ytterligare år och jag är fortsatt lika nöjd. Vad gillar du bäst? Med själva mässingsskyltarna är jag väldigt fascinerad i och förtjust över utseendet. De har en slags lyster som jag bara älskar och inte kan släppa. De passar sig därför i många olika sammanhang; på en dörr till en bostad, för att markera vems handduk som hänger var eller för att berätta vad hunden i en särskild hundkoja heter. Det finns många användningsområden för mässingsskyltar. Det är nog också det som gör det så roligt att arbeta med. Rekommenderar du andra att arbeta med mässingsskyltar? Jag har nog faktiskt inte riktigt gett ett sådant tips någonsin, nej. Men nu när jag tänker efter på saken säger jag: Absolut! Om ni vill testa på ett arbete i vilket man får arbeta med kreativitet och fina kreationer – testa skyltmakeri med fokus på denna typ av skylt!

Jag har livlig fantasi. Det har inte riktigt samma klang att säga så när man är 31 år gammal. Det lät betydligt bättre när jag var 9 år. Då fick jag ryggdunkningar när jag visade min livliga fantasi. ”Kör på!” sa folk och pekade mig i riktningen åt oändligheten. Nu är det som sagt lite annorlunda. Jag har inte direkt fått valuta för min fantasi ännu, men det kanske kommer. Hur som helst så kom jag att tänka på en historia som bevisar min livliga fantasi som 8-åring. Det handlade om när jag och mina föräldrar var i Gamla Stan och jag hörde ordet brandlucka för första gången. Ja, ni har förstått rätt. Denna text kommer att handla om en brandlucka i min fantasi som barn. Deal with it. Så, det var pappa som sa ordet när vi precis hade gått ut från en butik på Västerlånggatan. Brandlucka sa han i något sammanhang och mamma nickade som om inget konstigt ord uttryckts. ”Brandlucka, vad är det?” frågade jag. Pappa tittade på mig, och sedan sa han att det var en lucka där de sålde bränder. Jag har aldrig blivit så perplex. ”Vänta nu. Bränder är ju dåligt, detta vet jag” tänkte jag. En brandlucka, skulle det alltså vara en lucka där man sålde bränder? Det låter ju inte klokt. Jag förstod aldrig riktigt varför de skulle envisas med att dra allting så långt. Självklart fanns inte brandluckor av den här typen. Självklart var det bara något de hittat på för att lura mig. Jag tyckte ändå att det kunde vara kul om de någon gång kunde erkänna det. ”Vi skojade bara” kunde de ha sagt. Hur svårt var det egentligen? Ja, sedan blev det som för så många barn i den där åldern. Jag släppte den omedelbara tanken på brandluckan, förvisso. Men jag trodde sedan fram till nästa gång jag sprang på ordet att en brandlucka var en lucka för gårdsförsäljning av brand. Där blev jag tillrättavisad av mina klasskompisar och utskrattad under en hel rast. Tack, mamma och pappa.

Det är synd att bryta ett vinnande koncept, och det får man verkligen kalla förra veckans inlägg. Jag grottade återigen ner mig i perioden i mitt liv då jag arbetade med kundtjänst. Många har frågorna varit sedan dess och vissa av dem har jag redan besvarat. Det kommer dock in fler hela tiden så jag tänkte att jag skulle gå igenom lite av det som kommit in. Om du har frågor om kundtjänst som är obesvarade: Skicka in dem till min mail eller som en kommentar till inlägget! Mycket nöje! Du sa att du arbetade med kundtjänst länge. Hur länge var du aktiv och vad var det som fick dig att sluta? Jag kan börja med tiden jag var aktiv inom kundtjänst. Det började i februari 2010 och jag slutade inte förrän november 2014. Så ja, närmare 5 års tid inom samma bransch och – för min del – även samma företag. Det känns faktiskt helt sjukt såhär i efterhand. Att jag talat med kunder om samma produkter varje dag i ett halvt decennium. Det känns verkligen inte så när jag tänker på det, men så är det icke desto mindre. Anledningen till att jag slutade var att jag ville börja plugga. Jag hade kommit in på pedagogikprogrammet på GU och skulle tillslut göra som mina vänner. Nu var det visserligen många som redan hade studerat färdigt men jag var rätt nöjd med att ha gett kundtjänst några år innan dess. Man ska inte förringa betydelsen av att ha god arbetslivserfarenhet när man söker jobb sedan. Ja, och resten gick ju bra får man säga! Skulle du rekommendera andra att jobba i kundtjänst? Jag skulle aldrig uttrycka mig generellt om något jobb överhuvudtaget. Detta eftersom allting är relativt. En person kanske skulle passa alldeles utmärkt i att arbeta med kundtjänst. Andra skulle inte alls vara på samma plats. Det beror helt enkelt på. För mig var det en självklarhet att kundtjänst skulle vara ett lämpligt jobb. Det har att göra med att jag är social och gillar att hjälpa folk. För de som räds att tala med människor, särskilt arga sådana, är det inte ett bra yrkesval. Hänger ni med? Hur mycket tjänade du på kundtjänsten? Vet ni vad. Jag har faktiskt en policy som jag följer slaviskt och det handlar om pengar. Jag vill ogärna tala om vad jag tjänar eller har tjänat även om det nu är många år sedan. Hoppas att ni kan förlåta mig. Fler frågor? Hör av er!

Vi hoppar rakt in i historien igen. Ni som inte var med sist kan få en snabb återblick. Jag återger alltså sagan jag berättade för mina barn förra veckan. I korthet handlar den om ett land där man, med hjälp av ett blodprov, kan säga sanningen om en person. Personen som vi nu följer har precis gjort klart sitt test och sitter hos läkaren. Det är där vi hoppar in i historien. ”Jaha, jag har resultaten från blodprovet här nu” sa läkaren Isak var tyst och väntade på att hon skulle tala. Det gjorde hon inte utan fortsatte stirra ner i sina papper. Han tog därför ton: ”Jaha?” Hon tittade upp mot honom med ett förvånansvärt förvånat uttryck i ansiktet. ”Är du inte intresserad av att veta vad blodprovet sa?” frågade hon. ”Jo, absolut. Verkligen” ”Ja, det var väl det jag tänkte. Då ska vi se..” Ner från taket vecklade en skärm ut sig. I vår värld hade det sett besynnerligt ut men där borta var det helt normalt. ”Isaks blodprov” stod det längst upp på den bild som syntes. Det var tydligt. Isak satt nu där med händerna på sina lår och väntade på att läkaren vars namn han glömt skulle börja tala. ”Carianne” sa hon plötsligt. ”Förlåt?” ”Jag heter Carianne. Jag kan se i blodprovet att du funderade över vad jag heter och därför säger jag det nu igen: Jag heter Carianne” Han kunde inte tro sina fem öron. Kunde hon alltså läsa hans tankar på grund av att hon klämt ut lite av hans blod? Det var ju helt otroligt i så fall. Vilken jävla maktvapen ett blodprov skulle kunna vara, tänkte han. Då tog hon återigen till orda, fortsatt med blicken i de vita pappren hon höll i sin hand: ”Hehe, nej då. Det är allt väl sekretessbelagt, ska du se.” Isak fick lite panik där han satt i stolen och han greppade tag hårt om armstöden. Vad fan, om han inte fick tänka ens. Tänk om han skulle tänka på fel sak? Vad mer skulle det här skumma blodprovet kunna berätta? Oroväckande, minst sagt. ”Det finns inget att vara orolig över” sa läkaren och såg upp mot Isak med en snäll blick. Det gjorde honom lugnare. Han tänkte att det var tur att han hade hamnat hos en så snäll läkare. Det kanske inte skulle vara någon garanti. ”Tack så jättemycket” svarade hon på den tanken.

Allt kostar pengar, tyckte Frans. Det fanns bannemej ingenting som inte fick honom att ta upp plånboken och blippa det där kortet. Nog för att han hade känt sig lite utbränd ett tag men nu var någon slags droppe nådd. Trots att Frans slet häcken av sig varje månad fick han behålla en spottstyver av de pengar han tjänade. Allt kostade. Ja, nästan allt i alla fall. Han hade nu varit singel i 4 år, 1 månad och 16 dagar. Ja, och en eftermiddag. Om man ska vara helt ärlig. Nu var det dags för honom att testa något nytt. Detta något skulle bli att dejta och vet ni vad: dating är gratis! Han slogs av tanken då han tillslut fick tummen ur och laddade ner en app. Gratis dating! Vilken grej. Han tänkte att han nu, då andra sysselsättningar eventuellt skulle läggas åt sidan, kunde spara pengar. Om man sysslar med gratis dating hela dagarna – Ja, då har man väl inte tid att handla, exempelvis? När skulle man hinna det. Som vi förstår från Frans egna tankar så var han en excentriker. Han gick in helhjärtat för vad han än tog sig för. När han var 6 år gammal var han snabbast på hela förskolan med att knyta skorna, lärarna inräknade. Nu skulle gratis dating bli hans grej. Det skulle för all del inte bara bli hans grej. Gratis dating skulle bli den grej han blev bäst på. Hur man nu mäter sådant. Det hade han inte tänkt ut. Först ska gå först, som han brukade säga: Hur sätter man igång med gratis dating? Han var förstås tvungen att skaka fram några bilder ur arkivet. Fanns det några? Var han verkligen särskilt nöjd med de bilder som tagits på honom under de senaste åren? Nej, var svaret. Han behövde nya för att starta med gratis dating. Han kontaktade sin kompis Nils. Nils var egentligen en arbetskamrat med vilken Frans ungefär två gånger om året tog en öl. Varje gång insåg han att de var ganska olika och därför dröjde det till nästa gång. Nils skulle få hjälpa till med gratis dating. Han skulle få lov att fånga det bästa möjliga fotot på Frans. Detta skulle dessutom ske snart, helst igår. Vad gjorde man sen då? Vad var nästa steg när man ville köra igång med gratis dating? Frans kliade sig gul och blå för att ta reda på svaret på detta.

Vi fortsätter med samma frågebatteri som sist. Denna blogg har kommit att handla mer om gamla saker än nya. Mer om det som varit än det som ska vara. Detta tycker jag är helt OK. Jag menar, syftet från början var att skriva om det som föll mig och läsarna in. Om ni är så intresserade av att veta mer om detaljer från det förflutna ska jag lyssna till er vilja. Så, senaste tiden har handlat om Poppy. Vad är då Poppy för någonting? Jo, det är en festival som dessvärre aldrig blev av. En festival som planerades av mig och 4 andra kompisar. Vi var långt framme i planeringen. Vi hade redan tänkt ut var i landet Poppy skulle hållas och vilken typ av musik vi skulle ha där. Vi hade faktiskt tänkt ut det allra mesta. Det var i slutskedet av planeringen av Poppy som det sket sig. Idag ska jag besvara några av era frågor angående denna festival som aldrig hände. Varför blev inte Poppy av, enligt dig? Jag skulle säga att Poppy föll på vår brist på juridisk kunskap. Vi behövde ta in folk som visste hur vi skulle gå tillväga med finansiering. Hur vi rent lagligt kunde komma runt de fallgropar som gäller för en aspirerande festival. Detta hade vi inte kunskap om. Vi hade inte heller de pengar som krävdes för att ta in rätt kompetens. Det var i alla fall detta som blev spiken i kistan för Poppy. Det är så som jag minns det. Om någon av mina kamrater som jag planerade festivalen med inte håller med tar jag gärna er input. När skulle Poppy gått av stapeln? Planen var att vi skulle ta oss in ungefär 2007-2008. Det var precis då som de stora festivalerna i landet växte explosionsartat. Vi såg ett hålrum i det som erbjöds. Vi såg ingen renodlat popfestival och det var det tomrum som Poppy skulle fylla, tänkte vi. Det hörs förstås i namnet vad vi ville sända för signaler. Vilka band skulle spela på Poppy? Vi hann faktiskt aldrig komma så långt. Det närmaste vi kom var att vi hade kontakt med några olika bokningsagenter som satt på riktiga drömartister för såna som vi. Det är spännande att tänka på vad som faktiskt hade kunnat bokas om Poppy blivit verklighet. Jag kan fortfarande tänka på det ibland. Om ni hade haft en festival, vilka artister eller band skulle ni då vilja boka?

Ni vet känslan när man ska behöva kallprata med någon som man inte delar ett enda intresse med? Känner ni igen? I så fall kommer ni kunna relatera rejält till situationen som jag nu kommer att berätta om. Det handlar om mitt möte med svärfar. Svärfar driver nämligen en firma inom fasadrenovering i Stockholm. ”Ja, vadå då?” tänker kanske ni. Man behöver ju inte vara sitt arbete bara för att man råkar jobba med någonting, eller hur? Nej, det är visserligen sant. Problemet är bara att min svärfar i väldigt stor utsträckning är just detta. Han både äger ett företag inom fasadrenovering i Stockholm och är detsamma. Jag har pratat med honom flera gånger förut men aldrig på tu man hand. Så skulle det dock bli denna gång. Jag och min sambo kom hem till henne föräldrar och vi satte oss ner i deras uppvärmda uterum som är nytt för säsongen. ”Fint!” sa vi. ”Tack!” svarade de. Sedan när maten skulle förberedas kom ett förslag från min sambo. Hon och hennes mamma skulle gå in och fixa. Jag och svärfar skulle få sitta kvar med ett glas vin och bara prata. Jag tror inte att jag blivit så skrämd av en situation någonsin. Jag började tänka på allt jag hört om fasadrenovering i Stockholm efter att jag lärt känna honom. Hur var det nu? Varför genomför man ens fasadrenovering på hus i Stockholm? Till vilken nytta har han sagt? Jag måste ha hört det säkert 10 gånger. Han lade märke till att min hjärna gick på högvarv. ”Hur är det? Var vinet OK?” frågade han vänligt. Jag nickade, log och svarade ”Ja, mycket gott. Tack så mycket för det”. Sedan lutade han sig fram, tittade sig runt som om han skulle berätta en hemlighet, och sa: ”Så, har du funderat på saken?” ”Ehm.. funderat på vadå menar du?” svarade jag och lutade mig lite bort från honom. ”Ja, om du ska komma till kontoret i Stockholm och testa fasadrenovering ett tag. Vi pratade ju om det sist, inte sant? Har du glömt det?” ”Jaha, du menar.. Ja, nej det har jag verkligen inte glömt. Fasadrenovering i Stockholm, låter kul!” Det hade jag verkligen glömt. Hur sjutton kunde man vilja att jag skulle komma och jobba med fasadrenovering på Stockholms bästa företag? Jag kunde ju knappt hålla i en hammare utan att göra mig illa. Fortsättning följer nästa vecka. Ställ gärna eventuella frågor till dess!

Skalet till iPhone X jag hade hittat tillhörde grannen längre ner på gatan. Det var egentligen inget annat än intuition som sade detta till mig. Det var bara en absolut 100-procentig övertygelse som genomsyrade mig. Skalet som, om mitt öga gjorde rätt bedömning, skulle tillhöra en iPhone av modell X tillhörde personen på nr. 26. Personen som jag så många gånger hade lagt märke till i kvarteret. Skulle jag lämna skalet till hennes iPhone X i brevlådan? Var inte det lite fegt? Jag, menar: Nu hade jag ju äntligen chansen att få prata med henne. Om än för en kortare stund. Jag tänkte och tänkte. Sedan tänkte jag lite till och lite till. Till slut hade jag tänkt i en veckas tid och det hela började bli löjligt. Nu fick det vara nog. Det var klart att jag skulle gå dit med bestämda steg, stiga upp till dörren, knacka ljudligt och ge över gåvan. Hennes skal till iPhone X. Hon skulle naturligtvis bli glad och jag blev någon slags hjälte. I alla fall någon vars bedrift har gynnat henne. Sedan behöves det förstås inte vara mer än så. Sagt och gjort, i alla fall nästan. Jag tog skalet till iPhone X och stegade iväg längs gatan. För varje steg som jag närmare mig hennes uppfart kändes fötterna tyngre. Det kändes som att jag glömde av att andas. Var det så? Kunde man dö av syrebrist bara sådär? Jag höll krampaktigt i hennes skal till iPhone X och fortsatte att gå. Svettdropparna började kika fram i pannan och jag gick vidare medan huset kom närmare. Jag han tappa skalet till hennes iPhone X ungefär när jag var i höjd med brevlådan. Jag lyfte snabbt upp det och dammade av det med handen och tröjan så att inget skulle märkas. Dörren var stor, vit och fin. En pampig dörr. Det speglade det pampiga skalet hon till synes valt för sin iPhone X. Här behövde inte knackas. Det fanns naturligtvis en ringklocka och denna tryckte jag på till ljudet av vad som tordes vara kyrkklockor. Ja, ringklockan var precis som att en kyrka började ringa till mässa. Oerhört besynnerligt om ni frågar mig. Dörren öppnades och jag sträckte fram handen som bar på skalet till en iPhone X. Mer om detta nästa vecka.

Hur många laddare till iPhone ska man behöva tappa bort på ett år? Det är förstås en orimlig fråga och jag räknar därför inte med några seriösa svar. Men herregud var jag är dålig på att hålla koll på mina iPhone-laddare. Detta är något jag får erfara gång på gång. Jag ska berätta hur det har sett ut under det senaste året: Jag köpte min iPhone för snart ett år sedan och en laddare följde med i paketet. Utmärkt, tänkte jag. Det var min första Apple-produkt och därför också min första laddare till iPhone. Den skulle jag hålla hårt i. Det började med att jag glömde den på kontoret varje dag under en vecka. Ja, jag vet att jag är tankspridd men detta var något i hästväg. Jag tog med den till arbetet, detta trots att telefonens batteri absolut skulle hålla under hela dagen, och sedan glömde jag den på mitt skrivbord. När jag kom till jobbet den femte dagen var den försvunnen. Den fanns inte någonstans. Jag frågade om någon av mina kollegor hade sett min iPhone-laddare men ingen hade någon aning. Hur var det ens möjligt? Jag fick, hur som helst, kila ner på lunchen och införskaffa en ny. Inga konstigheter, även om det var surt för plånboken. Det gick då ett par veckor innan nästa incident inträffade. Jag tog ut min laddare till iPhonen på jobbet, lade ner den i min tygpåse och ut från kontoret. Precis som varje dag. Jag hoppade på en spårvagn som tog mig till gymmet och sedan, efter passet, en som tog mig hem. Väl hemma packade jag ur mina saker. Dator, glasögon, vattenflaska, men ingen iPhone-laddare. Ingen laddare till min kära iPhone 12 så långt ögat kunde nå. Den var borta och min enda förklaring till saken var att den måste blivit stulen på spårvagnen. ”Jag orkar inte” sa jag till mig själv. Vad sjutton var det frågan om? Hur kunde jag vara så slarvig. Jag fick lov att gå till samma affär och köpa laddare till min iPhone dagen efter. Det hade gått så kort tid att killen i kassan kände igen mig. ”Jaså, en till?” sa han och grimaserade empatiskt. Jag nickade, blippade mitt kort och tog med min iPhone-laddare igen för att sedan tappa bort även den inom loppet av en månad. Detta gick ju inte. Jag gick in på en onlinebutik och beställde iPhoneladdare, enbart sladdar, som skulle räcka länge. Det var det bästa beslut jag tagit. Tankar? Åsikter? Dela gärna med er i kommentarsfältet som vanligt!

Hej hej, Jag tänkte att jag skulle fortsätta med samma sak som sist. Det blev nämligen uppskattat. För er som missade inlägget så handlade det om min historia. Mer exakt handlade det om hur jag en gång i tiden kom att arbeta med fasadrenovering i Stockholm. Det är ingen spektakulär historia men många verkar ändå hysa intresse för den. Jag har fått mycket respons efter mitt förra inlägg. Det verkar vara många som vill göra samma sak. Kanske inte nödvändigtvis börja jobba med fasadrenovering men flytt till Stockholm verkar intressera många. Nu när jag väl skriver det skulle jag säga att det ändå är ganska många som riktat in sig mot samma. Fasadrenovering är ändå ett framtidsjobb, och Stockholm växer. Fler och fler byggnaders fasader kommer att behöva renoveras i år och årtionden framöver. Nåväl, jag lovade att ta vid där jag slutade sist och så ska det få bli. Jag flyttade alltså till Stockholm och började jobba med fasadrenovering här för drygt 7 år sedan. Anledningen var något slumpartat. En utekväll resulterade i nya vänner. Nya vänner som arbetade med fasadrenovering och som ville värva mig till Stockholm. Ett skämt blev till allvar och resten är i historia. När jag sedan kom till Stockholm och började inom fasadrenovering insåg jag hur stor skillnad det var från hemma. Det var många saker som skilde sig. Till att börja med så var företaget jag arbetade på betydligt större. Fler anställda. Större variation på personalen vilket gav lite perspektiv på livet, på något flummigt sätt. Den kanske största skillnaden var förstås utbudet av arbeten. Satan vad mycket olika byggnader det finns i Stockholm, och vad många som behöver fasadrenovering. Det blev helt klart en större variation i vardagen för mig. Det kändes riktigt kul. Jag ska erkänna att jag var lite less på jobbet när jag arbetade i hemstaden. Detta försvann ganska omgående när jag kom till Stockholm och började med fasadrenovering. Det var himla lätt att trivas när man mottogs på det sätt jag gjorde av mina kollegor. Jag kände att jag kunde bli en i gänget direkt. De verkade vara intresserade av mig och jag fick intresse för teamet direkt. Vi kom överens. Jag gjorde bra ifrån mig (i alla fall om ni frågar mig). Fasadrenovering i Stockholm var något för mig. Därför blev jag kvar.