Admin

Dröm eller mardröm, det där med badrumsrenovering kan vara ett laddat ämne. En del älskar ju alla former av makeovers och är därför helt exalterade om de nångång i livet får anledning att göra en badrumsrenovering. Eller så finns de som är händiga och ser fram emot att få lägga klinkers själv, oavsett att det kanske blir lite snett och vint, det är ändå något visst med att ha gjort det själv och se resultatet sedan.  Medan för en annan så är det helt otänkbart, och ska badrumsrenoveringen göras så måste det bli av ett proffs, antingen för att man inte orkar, vill eller för att man inte står ut med fula fogar dag efter dag. Båda sätten funkar ju, det handlar mer om ens förutsättningar och prioriteringar hur man löser badrumsrenoveringen.  Man kan också låta bli om man inte bryr sig om sådant, med en eventuell risk för vattenskador och dylikt om man har ett uttjänt badrum förstås. Eller så flyttar man bara innan det är dags för badrumsrenovering, folk flyttar av mindre anledningar än så hela tiden. Inte heller är man förskonad bara för att man hyr sitt boende, rätt vad det är kommer hyresvärden och ska påbörja badrumsrenoveringar och stambyten och allt vad det är, vare sig man vill eller inte. Så det är lika bra att fundera på det här med badrumsrenovering i god tid. Vad vill du med ditt badrum? Vet du vad du vill så behöver inte badrumsrenovering vara ett stressmoment, är du mentalt förberedd så kan det vara roligt och trivsamt eller åtminstone rimligt med badrumsrenovering. Bor du kvar så är det fint med ett fräscht badrum och ska du flytta kan det vara värdehöjande med en badrumsrenovering så det kan vara värt besväret oavsett vad din plan är.  För de flesta är badrumsrenovering ju inte något återkommande projekt, är badrumsrenoveringar frekvent förekommande i ditt liv är det en frivillig hobby, ett nödvändigt arbete eller så kanske du ska fundera över hur ofta du flyttar eller möjligen ditt badrumsslitage.

Emil, Jens och Camilla hade arbetat med fönsterputs vid lantstället tre år i rad nu. Varje år så kom de dit med sina familjer strax innan midsommar. Sedan stannade de i ungefär 2 månader. Mycket fönsterputs hann göras under denna tid. Och med åren blev de dessutom duktigare på att dela upp sysslorna mellan sig. Vi gör ett besök i kompisgänget under den tredje sommaren med fönsterputs. Det var då som rollerna verkligen satt sig på allvar. Vi börjar med Jens. Äldst i gänget och så även starkast. Han gavs ett uppdrag för fönsterputs-verksamheten som han gärna tog emot. Nämligen materialansvarig. Utan material skulle ingen fönsterputs kunna genomföras. Det förstår vem som helst. Jens uppgift var alltså att förse övriga i gänget med hinkar, trasor, handdukar, rengöringsmedel och allt som krävdes för arbetet. Det blev mycket spring fram och tillbaka från den lokala och sommaröppna affären i byn. Han var nöjd med det. ”Lite gratis träning” kunde han säga när han svettig kom tillbaka med famnen full av saker. Saker som skulle göra att resterande delar av ”företaget” kunde göra sina uppgifter för fönsterputs. Näste person var Camilla, vd:n i sammanhanget. Ja, faktum är att hon senare i livet också blev just vd för ett större företag. Men det är en annan historia. Under dessa år med fönsterputs var det hon som såg till att allt sköttes professionellt och snyggt. Hon var också säljare, och en skicklig sådan. Hon gick från hus till hus och sålde in tjänsterna inom fönsterputs. Hon hade charmen på sin sida och få vuxna kunde säga nej. Detta gynnade henne, företaget och hennes två kamrater som fick mer och mer att göra. Mer och mer pengar var påföljden. Och tid i solen, inte minst. Sist men inte minst har vi då alltså Emil. Emil var den som kavlade upp ärmarna och fick fönsterputsen gjord. En omåttligt viktigt uppgift, kan man argumentera. Och ingen skulle nog dementera detta. Han hade ingen som helst höjdrädsla i kroppen. Detta gjorde att han kunde åta sig vilka uppdrag som helst – vilka fönster som helst – att ge en ordentlig omgång fönsterputs. Visserligen var Emils föräldrar inte riktigt lika entusiastiska över att han spenderade mer tid på stegar än på marken. Men det struntade han väl i. Här fanns pengar att tjäna och glass att köpa för dessa pengar. Fönsterputsen behövde göras och så var det med den saken.

Världsvan är jag inte. I alla fall inte om man räknar med många av mina vänner. Nej, betydligt fler resor har de gjort. De har sett mer, tagit fler bilder, smakat mer mat och druckit många fler spännande cocktails än jag. Vad jag däremot kan stoltsera med är att jag har praktisk kunskap som överskrider deras världsmedborgarinställning. Jag skulle kunna skriva om många av dessa egenskaper – i olika inlägg med olika inriktning – men idag väljer jag att fokusera på en sådan: min kunskap inom fönsterputs i Stockholm. Oj, vad fönster jag putsat i mina dagar, kära ni. Ni anar inte, eller så gör ni det, hur många gånger mina vänner i Stockholm kontaktat mig för fönsterputs. Det är faktiskt inte riktigt klokt, nu när jag tänker på det. Detta är förstås säsongsberoende. När våren kommer och smutsen gör sig påmind är behovet av min fönsterputs i Stockholm som störst. Då är det många vänner som traditionsenligt skriver till mig. De låtsas först som att de inte har något på hjärtat och sedan kommer den: frågan. Det börjar nästan alltid så. Med att de poängterar hur utomordentligt duktig jag är på fönsterputs i Stockholm. Det är faktiskt lite enerverande när de bakar in frågan och budskapet på det viset. Det hade känts bättre för mig om de bara frågade rätt ut. Jag behöver inte få bekräftat, gång på gång, att jag är bäst – ja, bäst – på fönsterputs bland hela vårt umgänge i Stockholm. Detta är jag nämligen helt, fullkomligt medveten om själv – tack så mycket! Nu är vi i alla fall där igen. Perioden då vän efter vän i Stockholm kontaktar mig för fönsterputs. Det är nästan komiskt. Jag kan se i mina Messenger-meddelanden hur folk skriver och suddar ut. Sedan skriver de och suddar ut. De vill formulera frågan om min tillgänglighet gällande fönsterputs i Stockholm noggrant. Jag vet inte men jag antar att jag borde känna mig hedrad för det. Sedan är det samma visa som varje år. Jag svarar att jag absolut kan hjälpa till med deras lägenhet i Stockholm, med den fönsterputs de själva inte klarar av. De tackar så hjärtligt och lovar att återgälda ”besväret” vilket det egentligen inte är. Sedan är jag förstås tacksam när de bjuder med mig på någon fin restaurang som tack. Då är fönsterputsen i Stockholm värd varenda drag med trasan! Med det sagt: Någon mer som vill ha hjälp med fönsterputs i Stockholm i utbyte mot en bit mat?

Eddie var annorlunda. Det hade han alltid haft på känn. Redan när han var liten kände han att han hade en entreprenörsanda, ett driv, som få i hans ålder hade. Han kände att han hade en gåva och att det förr eller senare skulle gå upp även för andra. De första som insåg hans talanger var nog hans föräldrar, tänkte han. Han tänker specifikt på en episod i livet när han agera städhjälp i familjen mot betalning. Han var väl sisådär 9 år gammal när det började, kanske. Det var en tid då det mesta av alla negativitet kretsade kring mammas och pappas uppmaningar om städning. Han tyckte verkligen att det var helt bedrövligt tråkigt. Detta av flera anledningar men främst för att det ju ändå skulle bli stökigt i rummet snart igen. Eddie tänkte att han skulle vända på denna inställning på något sätt. Han skulle omfamna städningen istället för att hata den som han tidigare gjort. Han kom på idén att bli städhjälp i sitt eget hem och snacka om att det var en metod som bar frukt. En dag bad han föräldrarna komma in i köket och titta på vad han hade gjort. Han presenterade en plan för städhjälpen, noggrant formulerad i ett ritblock. Hans mamma och pappa tittade imponerat på vad han tagit fram om sin potentiellt nya roll som städhjälp. De var imponerande ända fram till det tillfälle då han presenterade sina tankar kring betalning. Här blev städhjälp från deras son plötsligt lite skrämmande. Han begärde 100 kronor i timmen, en stor summa – både för ett barn och särskilt på den tiden. De hade inte särskilt mycket pengar att avvara varje månad, särskilt inte på städhjälp. Det var här som förhandlingen började. Han fick ett motbud på sin roll och timlön som städhjälp och det var inte tillfredsställande. Han skrattade till och med åt det, som han sett på tv att de gör i förhandlingar. Han möttes av ett skratt tillbaka, ett garv som vittnade om att han var ”gullig” som härmade vuxna – och det ville han inte veta av. Han ville vara städhjälp och han ville få rimligt betalt för det. Punkt slut. Tillslut landade de i en överenskommelse om städhjälp som var gynnsam för båda parter. Det var ungefär här som han förstod att han dessutom var en jävel på att förhandla.

Det är inte mycket som man kan konstatera med all säkerhet. En sak är däremot min totala förståelse för vad som skapar intresse hos er läsare. Det har hänt igen. Jag har skrivit om ett ämne som jag på förhand tror ska engagera precis noll. Efteråt visar det sig att intresset varit större än på länge. Det är inte första gången detta sker och det lär heller inte vara den sista. Mässingsskyltar, är vad detta inlägg kommer att handla om. Igen, får jag väl säga. Jag skrev nämligen om ämnet för ett par veckor sedan och sedan dess har många frågor dykt upp. Ni tycks omättligt nyfikna på detta tema. Till er som missade inlägget om mässingsskyltar kan jag säga att jag nämnde detta då jag talade om mitt jobb. Jag hade fått frågan om vad med mitt jobb som jag tycker bäst om. Jag sa då, utan att tänka igenom saken särskilt noga, att mässingsskyltar – och utveckling av denna typ av skylt – var det bästa. Ja, sedan vällde det minst sagt in frågor i inkorgen. Här kommer jag nu att besvara några av dem: När började du arbeta med mässingsskyltar? Jag skapade min första mässingsskylt när jag hade jobbat på firman i bara 6 månader. Då var jag alltså 21 år gammal. Det skulle dröja några år innan jag skapade min nästa eftersom jag placerades på en annan avdelning. Mässingsskyltar blev min huvudsyssla först när jag hade arbetat på företaget i fem år. Ja, sedan dess har det alltså löpt 10 ytterligare år och jag är fortsatt lika nöjd. Vad gillar du bäst? Med själva mässingsskyltarna är jag väldigt fascinerad i och förtjust över utseendet. De har en slags lyster som jag bara älskar och inte kan släppa. De passar sig därför i många olika sammanhang; på en dörr till en bostad, för att markera vems handduk som hänger var eller för att berätta vad hunden i en särskild hundkoja heter. Det finns många användningsområden för mässingsskyltar. Det är nog också det som gör det så roligt att arbeta med. Rekommenderar du andra att arbeta med mässingsskyltar? Jag har nog faktiskt inte riktigt gett ett sådant tips någonsin, nej. Men nu när jag tänker efter på saken säger jag: Absolut! Om ni vill testa på ett arbete i vilket man får arbeta med kreativitet och fina kreationer – testa skyltmakeri med fokus på denna typ av skylt!

Jag har livlig fantasi. Det har inte riktigt samma klang att säga så när man är 31 år gammal. Det lät betydligt bättre när jag var 9 år. Då fick jag ryggdunkningar när jag visade min livliga fantasi. ”Kör på!” sa folk och pekade mig i riktningen åt oändligheten. Nu är det som sagt lite annorlunda. Jag har inte direkt fått valuta för min fantasi ännu, men det kanske kommer. Hur som helst så kom jag att tänka på en historia som bevisar min livliga fantasi som 8-åring. Det handlade om när jag och mina föräldrar var i Gamla Stan och jag hörde ordet brandlucka för första gången. Ja, ni har förstått rätt. Denna text kommer att handla om en brandlucka i min fantasi som barn. Deal with it. Så, det var pappa som sa ordet när vi precis hade gått ut från en butik på Västerlånggatan. Brandlucka sa han i något sammanhang och mamma nickade som om inget konstigt ord uttryckts. ”Brandlucka, vad är det?” frågade jag. Pappa tittade på mig, och sedan sa han att det var en lucka där de sålde bränder. Jag har aldrig blivit så perplex. ”Vänta nu. Bränder är ju dåligt, detta vet jag” tänkte jag. En brandlucka, skulle det alltså vara en lucka där man sålde bränder? Det låter ju inte klokt. Jag förstod aldrig riktigt varför de skulle envisas med att dra allting så långt. Självklart fanns inte brandluckor av den här typen. Självklart var det bara något de hittat på för att lura mig. Jag tyckte ändå att det kunde vara kul om de någon gång kunde erkänna det. ”Vi skojade bara” kunde de ha sagt. Hur svårt var det egentligen? Ja, sedan blev det som för så många barn i den där åldern. Jag släppte den omedelbara tanken på brandluckan, förvisso. Men jag trodde sedan fram till nästa gång jag sprang på ordet att en brandlucka var en lucka för gårdsförsäljning av brand. Där blev jag tillrättavisad av mina klasskompisar och utskrattad under en hel rast. Tack, mamma och pappa.

Det är synd att bryta ett vinnande koncept, och det får man verkligen kalla förra veckans inlägg. Jag grottade återigen ner mig i perioden i mitt liv då jag arbetade med kundtjänst. Många har frågorna varit sedan dess och vissa av dem har jag redan besvarat. Det kommer dock in fler hela tiden så jag tänkte att jag skulle gå igenom lite av det som kommit in. Om du har frågor om kundtjänst som är obesvarade: Skicka in dem till min mail eller som en kommentar till inlägget! Mycket nöje! Du sa att du arbetade med kundtjänst länge. Hur länge var du aktiv och vad var det som fick dig att sluta? Jag kan börja med tiden jag var aktiv inom kundtjänst. Det började i februari 2010 och jag slutade inte förrän november 2014. Så ja, närmare 5 års tid inom samma bransch och – för min del – även samma företag. Det känns faktiskt helt sjukt såhär i efterhand. Att jag talat med kunder om samma produkter varje dag i ett halvt decennium. Det känns verkligen inte så när jag tänker på det, men så är det icke desto mindre. Anledningen till att jag slutade var att jag ville börja plugga. Jag hade kommit in på pedagogikprogrammet på GU och skulle tillslut göra som mina vänner. Nu var det visserligen många som redan hade studerat färdigt men jag var rätt nöjd med att ha gett kundtjänst några år innan dess. Man ska inte förringa betydelsen av att ha god arbetslivserfarenhet när man söker jobb sedan. Ja, och resten gick ju bra får man säga! Skulle du rekommendera andra att jobba i kundtjänst? Jag skulle aldrig uttrycka mig generellt om något jobb överhuvudtaget. Detta eftersom allting är relativt. En person kanske skulle passa alldeles utmärkt i att arbeta med kundtjänst. Andra skulle inte alls vara på samma plats. Det beror helt enkelt på. För mig var det en självklarhet att kundtjänst skulle vara ett lämpligt jobb. Det har att göra med att jag är social och gillar att hjälpa folk. För de som räds att tala med människor, särskilt arga sådana, är det inte ett bra yrkesval. Hänger ni med? Hur mycket tjänade du på kundtjänsten? Vet ni vad. Jag har faktiskt en policy som jag följer slaviskt och det handlar om pengar. Jag vill ogärna tala om vad jag tjänar eller har tjänat även om det nu är många år sedan. Hoppas att ni kan förlåta mig. Fler frågor? Hör av er!

Vi hoppar rakt in i historien igen. Ni som inte var med sist kan få en snabb återblick. Jag återger alltså sagan jag berättade för mina barn förra veckan. I korthet handlar den om ett land där man, med hjälp av ett blodprov, kan säga sanningen om en person. Personen som vi nu följer har precis gjort klart sitt test och sitter hos läkaren. Det är där vi hoppar in i historien. ”Jaha, jag har resultaten från blodprovet här nu” sa läkaren Isak var tyst och väntade på att hon skulle tala. Det gjorde hon inte utan fortsatte stirra ner i sina papper. Han tog därför ton: ”Jaha?” Hon tittade upp mot honom med ett förvånansvärt förvånat uttryck i ansiktet. ”Är du inte intresserad av att veta vad blodprovet sa?” frågade hon. ”Jo, absolut. Verkligen” ”Ja, det var väl det jag tänkte. Då ska vi se..” Ner från taket vecklade en skärm ut sig. I vår värld hade det sett besynnerligt ut men där borta var det helt normalt. ”Isaks blodprov” stod det längst upp på den bild som syntes. Det var tydligt. Isak satt nu där med händerna på sina lår och väntade på att läkaren vars namn han glömt skulle börja tala. ”Carianne” sa hon plötsligt. ”Förlåt?” ”Jag heter Carianne. Jag kan se i blodprovet att du funderade över vad jag heter och därför säger jag det nu igen: Jag heter Carianne” Han kunde inte tro sina fem öron. Kunde hon alltså läsa hans tankar på grund av att hon klämt ut lite av hans blod? Det var ju helt otroligt i så fall. Vilken jävla maktvapen ett blodprov skulle kunna vara, tänkte han. Då tog hon återigen till orda, fortsatt med blicken i de vita pappren hon höll i sin hand: ”Hehe, nej då. Det är allt väl sekretessbelagt, ska du se.” Isak fick lite panik där han satt i stolen och han greppade tag hårt om armstöden. Vad fan, om han inte fick tänka ens. Tänk om han skulle tänka på fel sak? Vad mer skulle det här skumma blodprovet kunna berätta? Oroväckande, minst sagt. ”Det finns inget att vara orolig över” sa läkaren och såg upp mot Isak med en snäll blick. Det gjorde honom lugnare. Han tänkte att det var tur att han hade hamnat hos en så snäll läkare. Det kanske inte skulle vara någon garanti. ”Tack så jättemycket” svarade hon på den tanken.

Allt kostar pengar, tyckte Frans. Det fanns bannemej ingenting som inte fick honom att ta upp plånboken och blippa det där kortet. Nog för att han hade känt sig lite utbränd ett tag men nu var någon slags droppe nådd. Trots att Frans slet häcken av sig varje månad fick han behålla en spottstyver av de pengar han tjänade. Allt kostade. Ja, nästan allt i alla fall. Han hade nu varit singel i 4 år, 1 månad och 16 dagar. Ja, och en eftermiddag. Om man ska vara helt ärlig. Nu var det dags för honom att testa något nytt. Detta något skulle bli att dejta och vet ni vad: dating är gratis! Han slogs av tanken då han tillslut fick tummen ur och laddade ner en app. Gratis dating! Vilken grej. Han tänkte att han nu, då andra sysselsättningar eventuellt skulle läggas åt sidan, kunde spara pengar. Om man sysslar med gratis dating hela dagarna – Ja, då har man väl inte tid att handla, exempelvis? När skulle man hinna det. Som vi förstår från Frans egna tankar så var han en excentriker. Han gick in helhjärtat för vad han än tog sig för. När han var 6 år gammal var han snabbast på hela förskolan med att knyta skorna, lärarna inräknade. Nu skulle gratis dating bli hans grej. Det skulle för all del inte bara bli hans grej. Gratis dating skulle bli den grej han blev bäst på. Hur man nu mäter sådant. Det hade han inte tänkt ut. Först ska gå först, som han brukade säga: Hur sätter man igång med gratis dating? Han var förstås tvungen att skaka fram några bilder ur arkivet. Fanns det några? Var han verkligen särskilt nöjd med de bilder som tagits på honom under de senaste åren? Nej, var svaret. Han behövde nya för att starta med gratis dating. Han kontaktade sin kompis Nils. Nils var egentligen en arbetskamrat med vilken Frans ungefär två gånger om året tog en öl. Varje gång insåg han att de var ganska olika och därför dröjde det till nästa gång. Nils skulle få hjälpa till med gratis dating. Han skulle få lov att fånga det bästa möjliga fotot på Frans. Detta skulle dessutom ske snart, helst igår. Vad gjorde man sen då? Vad var nästa steg när man ville köra igång med gratis dating? Frans kliade sig gul och blå för att ta reda på svaret på detta.

Vi fortsätter med samma frågebatteri som sist. Denna blogg har kommit att handla mer om gamla saker än nya. Mer om det som varit än det som ska vara. Detta tycker jag är helt OK. Jag menar, syftet från början var att skriva om det som föll mig och läsarna in. Om ni är så intresserade av att veta mer om detaljer från det förflutna ska jag lyssna till er vilja. Så, senaste tiden har handlat om Poppy. Vad är då Poppy för någonting? Jo, det är en festival som dessvärre aldrig blev av. En festival som planerades av mig och 4 andra kompisar. Vi var långt framme i planeringen. Vi hade redan tänkt ut var i landet Poppy skulle hållas och vilken typ av musik vi skulle ha där. Vi hade faktiskt tänkt ut det allra mesta. Det var i slutskedet av planeringen av Poppy som det sket sig. Idag ska jag besvara några av era frågor angående denna festival som aldrig hände. Varför blev inte Poppy av, enligt dig? Jag skulle säga att Poppy föll på vår brist på juridisk kunskap. Vi behövde ta in folk som visste hur vi skulle gå tillväga med finansiering. Hur vi rent lagligt kunde komma runt de fallgropar som gäller för en aspirerande festival. Detta hade vi inte kunskap om. Vi hade inte heller de pengar som krävdes för att ta in rätt kompetens. Det var i alla fall detta som blev spiken i kistan för Poppy. Det är så som jag minns det. Om någon av mina kamrater som jag planerade festivalen med inte håller med tar jag gärna er input. När skulle Poppy gått av stapeln? Planen var att vi skulle ta oss in ungefär 2007-2008. Det var precis då som de stora festivalerna i landet växte explosionsartat. Vi såg ett hålrum i det som erbjöds. Vi såg ingen renodlat popfestival och det var det tomrum som Poppy skulle fylla, tänkte vi. Det hörs förstås i namnet vad vi ville sända för signaler. Vilka band skulle spela på Poppy? Vi hann faktiskt aldrig komma så långt. Det närmaste vi kom var att vi hade kontakt med några olika bokningsagenter som satt på riktiga drömartister för såna som vi. Det är spännande att tänka på vad som faktiskt hade kunnat bokas om Poppy blivit verklighet. Jag kan fortfarande tänka på det ibland. Om ni hade haft en festival, vilka artister eller band skulle ni då vilja boka?