Admin

Vi hoppar rakt in i historien igen. Ni som inte var med sist kan få en snabb återblick. Jag återger alltså sagan jag berättade för mina barn förra veckan. I korthet handlar den om ett land där man, med hjälp av ett blodprov, kan säga sanningen om en person. Personen som vi nu följer har precis gjort klart sitt test och sitter hos läkaren. Det är där vi hoppar in i historien. ”Jaha, jag har resultaten från blodprovet här nu” sa läkaren Isak var tyst och väntade på att hon skulle tala. Det gjorde hon inte utan fortsatte stirra ner i sina papper. Han tog därför ton: ”Jaha?” Hon tittade upp mot honom med ett förvånansvärt förvånat uttryck i ansiktet. ”Är du inte intresserad av att veta vad blodprovet sa?” frågade hon. ”Jo, absolut. Verkligen” ”Ja, det var väl det jag tänkte. Då ska vi se..” Ner från taket vecklade en skärm ut sig. I vår värld hade det sett besynnerligt ut men där borta var det helt normalt. ”Isaks blodprov” stod det längst upp på den bild som syntes. Det var tydligt. Isak satt nu där med händerna på sina lår och väntade på att läkaren vars namn han glömt skulle börja tala. ”Carianne” sa hon plötsligt. ”Förlåt?” ”Jag heter Carianne. Jag kan se i blodprovet att du funderade över vad jag heter och därför säger jag det nu igen: Jag heter Carianne” Han kunde inte tro sina fem öron. Kunde hon alltså läsa hans tankar på grund av att hon klämt ut lite av hans blod? Det var ju helt otroligt i så fall. Vilken jävla maktvapen ett blodprov skulle kunna vara, tänkte han. Då tog hon återigen till orda, fortsatt med blicken i de vita pappren hon höll i sin hand: ”Hehe, nej då. Det är allt väl sekretessbelagt, ska du se.” Isak fick lite panik där han satt i stolen och han greppade tag hårt om armstöden. Vad fan, om han inte fick tänka ens. Tänk om han skulle tänka på fel sak? Vad mer skulle det här skumma blodprovet kunna berätta? Oroväckande, minst sagt. ”Det finns inget att vara orolig över” sa läkaren och såg upp mot Isak med en snäll blick. Det gjorde honom lugnare. Han tänkte att det var tur att han hade hamnat hos en så snäll läkare. Det kanske inte skulle vara någon garanti. ”Tack så jättemycket” svarade hon på den tanken.

Allt kostar pengar, tyckte Frans. Det fanns bannemej ingenting som inte fick honom att ta upp plånboken och blippa det där kortet. Nog för att han hade känt sig lite utbränd ett tag men nu var någon slags droppe nådd. Trots att Frans slet häcken av sig varje månad fick han behålla en spottstyver av de pengar han tjänade. Allt kostade. Ja, nästan allt i alla fall. Han hade nu varit singel i 4 år, 1 månad och 16 dagar. Ja, och en eftermiddag. Om man ska vara helt ärlig. Nu var det dags för honom att testa något nytt. Detta något skulle bli att dejta och vet ni vad: dating är gratis! Han slogs av tanken då han tillslut fick tummen ur och laddade ner en app. Gratis dating! Vilken grej. Han tänkte att han nu, då andra sysselsättningar eventuellt skulle läggas åt sidan, kunde spara pengar. Om man sysslar med gratis dating hela dagarna – Ja, då har man väl inte tid att handla, exempelvis? När skulle man hinna det. Som vi förstår från Frans egna tankar så var han en excentriker. Han gick in helhjärtat för vad han än tog sig för. När han var 6 år gammal var han snabbast på hela förskolan med att knyta skorna, lärarna inräknade. Nu skulle gratis dating bli hans grej. Det skulle för all del inte bara bli hans grej. Gratis dating skulle bli den grej han blev bäst på. Hur man nu mäter sådant. Det hade han inte tänkt ut. Först ska gå först, som han brukade säga: Hur sätter man igång med gratis dating? Han var förstås tvungen att skaka fram några bilder ur arkivet. Fanns det några? Var han verkligen särskilt nöjd med de bilder som tagits på honom under de senaste åren? Nej, var svaret. Han behövde nya för att starta med gratis dating. Han kontaktade sin kompis Nils. Nils var egentligen en arbetskamrat med vilken Frans ungefär två gånger om året tog en öl. Varje gång insåg han att de var ganska olika och därför dröjde det till nästa gång. Nils skulle få hjälpa till med gratis dating. Han skulle få lov att fånga det bästa möjliga fotot på Frans. Detta skulle dessutom ske snart, helst igår. Vad gjorde man sen då? Vad var nästa steg när man ville köra igång med gratis dating? Frans kliade sig gul och blå för att ta reda på svaret på detta.

Vi fortsätter med samma frågebatteri som sist. Denna blogg har kommit att handla mer om gamla saker än nya. Mer om det som varit än det som ska vara. Detta tycker jag är helt OK. Jag menar, syftet från början var att skriva om det som föll mig och läsarna in. Om ni är så intresserade av att veta mer om detaljer från det förflutna ska jag lyssna till er vilja. Så, senaste tiden har handlat om Poppy. Vad är då Poppy för någonting? Jo, det är en festival som dessvärre aldrig blev av. En festival som planerades av mig och 4 andra kompisar. Vi var långt framme i planeringen. Vi hade redan tänkt ut var i landet Poppy skulle hållas och vilken typ av musik vi skulle ha där. Vi hade faktiskt tänkt ut det allra mesta. Det var i slutskedet av planeringen av Poppy som det sket sig. Idag ska jag besvara några av era frågor angående denna festival som aldrig hände. Varför blev inte Poppy av, enligt dig? Jag skulle säga att Poppy föll på vår brist på juridisk kunskap. Vi behövde ta in folk som visste hur vi skulle gå tillväga med finansiering. Hur vi rent lagligt kunde komma runt de fallgropar som gäller för en aspirerande festival. Detta hade vi inte kunskap om. Vi hade inte heller de pengar som krävdes för att ta in rätt kompetens. Det var i alla fall detta som blev spiken i kistan för Poppy. Det är så som jag minns det. Om någon av mina kamrater som jag planerade festivalen med inte håller med tar jag gärna er input. När skulle Poppy gått av stapeln? Planen var att vi skulle ta oss in ungefär 2007-2008. Det var precis då som de stora festivalerna i landet växte explosionsartat. Vi såg ett hålrum i det som erbjöds. Vi såg ingen renodlat popfestival och det var det tomrum som Poppy skulle fylla, tänkte vi. Det hörs förstås i namnet vad vi ville sända för signaler. Vilka band skulle spela på Poppy? Vi hann faktiskt aldrig komma så långt. Det närmaste vi kom var att vi hade kontakt med några olika bokningsagenter som satt på riktiga drömartister för såna som vi. Det är spännande att tänka på vad som faktiskt hade kunnat bokas om Poppy blivit verklighet. Jag kan fortfarande tänka på det ibland. Om ni hade haft en festival, vilka artister eller band skulle ni då vilja boka?

Ni vet känslan när man ska behöva kallprata med någon som man inte delar ett enda intresse med? Känner ni igen? I så fall kommer ni kunna relatera rejält till situationen som jag nu kommer att berätta om. Det handlar om mitt möte med svärfar. Svärfar driver nämligen en firma inom fasadrenovering i Stockholm. ”Ja, vadå då?” tänker kanske ni. Man behöver ju inte vara sitt arbete bara för att man råkar jobba med någonting, eller hur? Nej, det är visserligen sant. Problemet är bara att min svärfar i väldigt stor utsträckning är just detta. Han både äger ett företag inom fasadrenovering i Stockholm och är detsamma. Jag har pratat med honom flera gånger förut men aldrig på tu man hand. Så skulle det dock bli denna gång. Jag och min sambo kom hem till henne föräldrar och vi satte oss ner i deras uppvärmda uterum som är nytt för säsongen. ”Fint!” sa vi. ”Tack!” svarade de. Sedan när maten skulle förberedas kom ett förslag från min sambo. Hon och hennes mamma skulle gå in och fixa. Jag och svärfar skulle få sitta kvar med ett glas vin och bara prata. Jag tror inte att jag blivit så skrämd av en situation någonsin. Jag började tänka på allt jag hört om fasadrenovering i Stockholm efter att jag lärt känna honom. Hur var det nu? Varför genomför man ens fasadrenovering på hus i Stockholm? Till vilken nytta har han sagt? Jag måste ha hört det säkert 10 gånger. Han lade märke till att min hjärna gick på högvarv. ”Hur är det? Var vinet OK?” frågade han vänligt. Jag nickade, log och svarade ”Ja, mycket gott. Tack så mycket för det”. Sedan lutade han sig fram, tittade sig runt som om han skulle berätta en hemlighet, och sa: ”Så, har du funderat på saken?” ”Ehm.. funderat på vadå menar du?” svarade jag och lutade mig lite bort från honom. ”Ja, om du ska komma till kontoret i Stockholm och testa fasadrenovering ett tag. Vi pratade ju om det sist, inte sant? Har du glömt det?” ”Jaha, du menar.. Ja, nej det har jag verkligen inte glömt. Fasadrenovering i Stockholm, låter kul!” Det hade jag verkligen glömt. Hur sjutton kunde man vilja att jag skulle komma och jobba med fasadrenovering på Stockholms bästa företag? Jag kunde ju knappt hålla i en hammare utan att göra mig illa. Fortsättning följer nästa vecka. Ställ gärna eventuella frågor till dess!

Skalet till iPhone X jag hade hittat tillhörde grannen längre ner på gatan. Det var egentligen inget annat än intuition som sade detta till mig. Det var bara en absolut 100-procentig övertygelse som genomsyrade mig. Skalet som, om mitt öga gjorde rätt bedömning, skulle tillhöra en iPhone av modell X tillhörde personen på nr. 26. Personen som jag så många gånger hade lagt märke till i kvarteret. Skulle jag lämna skalet till hennes iPhone X i brevlådan? Var inte det lite fegt? Jag, menar: Nu hade jag ju äntligen chansen att få prata med henne. Om än för en kortare stund. Jag tänkte och tänkte. Sedan tänkte jag lite till och lite till. Till slut hade jag tänkt i en veckas tid och det hela började bli löjligt. Nu fick det vara nog. Det var klart att jag skulle gå dit med bestämda steg, stiga upp till dörren, knacka ljudligt och ge över gåvan. Hennes skal till iPhone X. Hon skulle naturligtvis bli glad och jag blev någon slags hjälte. I alla fall någon vars bedrift har gynnat henne. Sedan behöves det förstås inte vara mer än så. Sagt och gjort, i alla fall nästan. Jag tog skalet till iPhone X och stegade iväg längs gatan. För varje steg som jag närmare mig hennes uppfart kändes fötterna tyngre. Det kändes som att jag glömde av att andas. Var det så? Kunde man dö av syrebrist bara sådär? Jag höll krampaktigt i hennes skal till iPhone X och fortsatte att gå. Svettdropparna började kika fram i pannan och jag gick vidare medan huset kom närmare. Jag han tappa skalet till hennes iPhone X ungefär när jag var i höjd med brevlådan. Jag lyfte snabbt upp det och dammade av det med handen och tröjan så att inget skulle märkas. Dörren var stor, vit och fin. En pampig dörr. Det speglade det pampiga skalet hon till synes valt för sin iPhone X. Här behövde inte knackas. Det fanns naturligtvis en ringklocka och denna tryckte jag på till ljudet av vad som tordes vara kyrkklockor. Ja, ringklockan var precis som att en kyrka började ringa till mässa. Oerhört besynnerligt om ni frågar mig. Dörren öppnades och jag sträckte fram handen som bar på skalet till en iPhone X. Mer om detta nästa vecka.

Hur många laddare till iPhone ska man behöva tappa bort på ett år? Det är förstås en orimlig fråga och jag räknar därför inte med några seriösa svar. Men herregud var jag är dålig på att hålla koll på mina iPhone-laddare. Detta är något jag får erfara gång på gång. Jag ska berätta hur det har sett ut under det senaste året: Jag köpte min iPhone för snart ett år sedan och en laddare följde med i paketet. Utmärkt, tänkte jag. Det var min första Apple-produkt och därför också min första laddare till iPhone. Den skulle jag hålla hårt i. Det började med att jag glömde den på kontoret varje dag under en vecka. Ja, jag vet att jag är tankspridd men detta var något i hästväg. Jag tog med den till arbetet, detta trots att telefonens batteri absolut skulle hålla under hela dagen, och sedan glömde jag den på mitt skrivbord. När jag kom till jobbet den femte dagen var den försvunnen. Den fanns inte någonstans. Jag frågade om någon av mina kollegor hade sett min iPhone-laddare men ingen hade någon aning. Hur var det ens möjligt? Jag fick, hur som helst, kila ner på lunchen och införskaffa en ny. Inga konstigheter, även om det var surt för plånboken. Det gick då ett par veckor innan nästa incident inträffade. Jag tog ut min laddare till iPhonen på jobbet, lade ner den i min tygpåse och ut från kontoret. Precis som varje dag. Jag hoppade på en spårvagn som tog mig till gymmet och sedan, efter passet, en som tog mig hem. Väl hemma packade jag ur mina saker. Dator, glasögon, vattenflaska, men ingen iPhone-laddare. Ingen laddare till min kära iPhone 12 så långt ögat kunde nå. Den var borta och min enda förklaring till saken var att den måste blivit stulen på spårvagnen. ”Jag orkar inte” sa jag till mig själv. Vad sjutton var det frågan om? Hur kunde jag vara så slarvig. Jag fick lov att gå till samma affär och köpa laddare till min iPhone dagen efter. Det hade gått så kort tid att killen i kassan kände igen mig. ”Jaså, en till?” sa han och grimaserade empatiskt. Jag nickade, blippade mitt kort och tog med min iPhone-laddare igen för att sedan tappa bort även den inom loppet av en månad. Detta gick ju inte. Jag gick in på en onlinebutik och beställde iPhoneladdare, enbart sladdar, som skulle räcka länge. Det var det bästa beslut jag tagit. Tankar? Åsikter? Dela gärna med er i kommentarsfältet som vanligt!

Hej hej, Jag tänkte att jag skulle fortsätta med samma sak som sist. Det blev nämligen uppskattat. För er som missade inlägget så handlade det om min historia. Mer exakt handlade det om hur jag en gång i tiden kom att arbeta med fasadrenovering i Stockholm. Det är ingen spektakulär historia men många verkar ändå hysa intresse för den. Jag har fått mycket respons efter mitt förra inlägg. Det verkar vara många som vill göra samma sak. Kanske inte nödvändigtvis börja jobba med fasadrenovering men flytt till Stockholm verkar intressera många. Nu när jag väl skriver det skulle jag säga att det ändå är ganska många som riktat in sig mot samma. Fasadrenovering är ändå ett framtidsjobb, och Stockholm växer. Fler och fler byggnaders fasader kommer att behöva renoveras i år och årtionden framöver. Nåväl, jag lovade att ta vid där jag slutade sist och så ska det få bli. Jag flyttade alltså till Stockholm och började jobba med fasadrenovering här för drygt 7 år sedan. Anledningen var något slumpartat. En utekväll resulterade i nya vänner. Nya vänner som arbetade med fasadrenovering och som ville värva mig till Stockholm. Ett skämt blev till allvar och resten är i historia. När jag sedan kom till Stockholm och började inom fasadrenovering insåg jag hur stor skillnad det var från hemma. Det var många saker som skilde sig. Till att börja med så var företaget jag arbetade på betydligt större. Fler anställda. Större variation på personalen vilket gav lite perspektiv på livet, på något flummigt sätt. Den kanske största skillnaden var förstås utbudet av arbeten. Satan vad mycket olika byggnader det finns i Stockholm, och vad många som behöver fasadrenovering. Det blev helt klart en större variation i vardagen för mig. Det kändes riktigt kul. Jag ska erkänna att jag var lite less på jobbet när jag arbetade i hemstaden. Detta försvann ganska omgående när jag kom till Stockholm och började med fasadrenovering. Det var himla lätt att trivas när man mottogs på det sätt jag gjorde av mina kollegor. Jag kände att jag kunde bli en i gänget direkt. De verkade vara intresserade av mig och jag fick intresse för teamet direkt. Vi kom överens. Jag gjorde bra ifrån mig (i alla fall om ni frågar mig). Fasadrenovering i Stockholm var något för mig. Därför blev jag kvar.

Jag trodde nog aldrig att jag skulle bo i villa. Det är mycket man inte räknar med i livet. Sedan svänger det, man öppnar ögonen och inser att man hamnat någon helt annanstans. Så har det varit för mig, och det slog mig bara häromdagen. Jag ska berätta hur: Jag satt i min soffa och spelade TV-spel. Det senaste Call of Duty hade kommit och jag och några vänner spelade varje kväll i flera veckor. Jag blinkade och plötsligt befann jag mig i ett dike, runt ett hus, med en spade i hand och ägnade mig åt dränering. Hur hamnade jag där? Det är förstås överdrivet att kalla det en blinkning, mellan COD och dräneringen alltså. Det var längre än så. Det var 2,5 år och det känns som ett ögonblick. Jag var singel, jag gjorde inte så mycket med mitt liv, jag var rätt ensam. Sedan träffade jag min sambo och allt ändrades. Hon hade driv. Hon ville göra saker. Hon ville inte bara skaffa hus så snart som möjligt. Hon ville också sköta dräneringen av huset. Detta hus vi ännu inte hade. Jag hoppade på hennes innovationsvagn och är glad att få åka med som någorlunda passiv medpassagerare. Dränering var min grej, tycker jag. Inte för att jag på något sätt hade någon viktig roll. Mestadels ägnade jag min tid åt att springa ärenden åt de andra. De andra var alltså min sambo och hennes båda föräldrar. Jag insisterade verkligen. Sa att jag ville hjälpa till med dränering, att det var kul, lärorikt – ja, ni förstår. De andra insisterade rakt tillbaka. Dränering var bättre att de sysslade med. De som gjort det på sitt eget hus och på hennes tre storebröders hus. Det var inga konstigheter, gjorde de tydligt för mig. Dräneringen kunde de sköta, så kunde jag komma med saft, bullar och kaffe. I just den stund då jag stod nere i hålet med spaden så slog det mig hur mycket som hänt. Vilken resa livet faktiskt är. Jag sysslade med dränering av mitt eget hus. Detta sker alltså 2,5 år efter att jag bodde i en hyresetta i en av stans absolut fulaste delar. Det är märkligt, väldigt märkligt. Nu väntar vi på att få vårt första barn dessutom.  Det händer grejer, kära vänner. Det händer verkligen grejer!

Nu kör vi igen. Förra veckan körde jag min första frågor/svar-post om min tid inom hemstädning. För er som missade inlägget kanske det låter konstigt. Hur många frågor respektive svar kan det egentligen finnas om hemstädning. Svaret är: Många. Det var en himla massa frågor som kom in efter att jag avslöjade detta. Eller ja, avslöjade är väl kanske fel ord. Jag berättade för några veckor sedan om att jag arbetade med hemstädning i något år efter gymnasiet. Detta intresserade många av er läsare betydligt mer än något kakrecept jag någonsin lagt upp. Ironiskt? Ja, en smula! Nåväl, förra veckans inlägg uppskattades mycket. Jag tänkte därför att vi hoppar på exakt samma spår denna gång. Glöm inte att ni får skicka in de frågor ni har till mig genom kommentarsfältet. Jag ska försöka svara på så många som möjligt, så snart som möjligt. Vem städade du hemma hos? Hemstädning kan vara för precis vem som helst, och så var det också när jag var verksam. Det finns en väldig massa livsöden där ute, och det blev tydligt under denna period. Många människor som jag utförde hemstädning hos var förstås äldre. Äldre, skörare personer som inte längre orkar eller kan utföra de städuppgifter de brukat utföra. Andra som jag regelbundet besökte var barnfamiljer. Barnfamiljer med ensamstående förälder var vanligt. Ni vet, en man eller kvinna som knappt hinner med jobb och sedan ska ta hand om 2-3 barn själv. Då har man i regel inte mycket tid över. Hemstädning hjälpte dessa människor rejält, och jag var glad att kunna verka stressreducerande. Där fick ni en liten inblick i till vilka jag levererade hemstädning. Det ni ska bära med er är: Väldigt många olika människor tar hjälp med dessa typer av tjänster. Hur mycket tjänade du när du jobbade med hemstädning? Jag brukar inte diskutera pengar och kommer därför inte att göra det nu heller. Jag kan däremot säga att den firma för vilken jag levererade hemstädning var generös. Min lön, mina villkor och andra förmåner var långt mycket bättre än branschsnittet. Faktum är att jag nog tjänade mer på detta jobb än när jag bytte bransch efteråt. Nu ska jag kila iväg och möta upp en kompis. Denna kompis är dessutom en person som jag lärde känna när jag var verksam inom hemstädning. Kanske skulle jag ta med henne i nästa inlägg, så får ni en gäst som kan svara på era frågor. På återhörande!

Jag hade varit utan jobb lite för länge. Jag vet faktiskt inte om arbetslös är ordet att använda för vad jag var, visserligen. Situationen var som sådan att jag inte hade något jobb. Min egen uppfattning om att vara arbetslös är att söka men inte få några jobb. Så var det alltså inte för mig. Jag var befriad från arbete men gjorde närmast ingenting för att lösa situationen. Men som sagt, en dag fick det vara nog med ledigheten. En vän har en relativt ny flickvän. Denne flickvän arbetar på en konsultförmedling. Det är den hittills enda personen jag känt i mitt 27-åriga liv som är inom förmedlingsbranschen. Jag hade inga höga förväntningar på hennes konsultförmedling, ska jag erkänna. Tanken är förstås god men varför det skulle lösa sig när inget annat löste sig i livet – det förstod inte jag. Men ni hör ju: Inställningen till livet kunde väl nästan inte vara sämre? Konsultförmedling kunde väl i alla fall inte göra saken sämre. Det skulle visa sig att konsultförmedling gjorde saken oerhört mycket bättre. Nu ska jag berätta mer i detalj hur det gick till. Jag och Felicia, min väns flickvän tillika anställde på konsultförmedlingen, sågs på en kaffe. Kaffet dracks på ett fik som låg i samma kvarter som hennes konsultförmedlings kontor. Vi snackade först om lite allt möjligt. Matchen i helgen, festen som skulle ske nästa helg och allt däremellan, typ. Sedan kom vi in på min situation och samtalet gled sakteliga över till att handla om konsultförmedling. Först från en mer övergripande perspektiv, vad de gör och vilken nytta de fyller, både på samhällsnivå och individnivå. Sedan gick vi in på vad hennes konsultförmedling kunde göra för mig. Hon sa till mig att hon, tack vare att hon har ”insyn från ett annat håll”, har koll på vad jag faktiskt kan. Hon trodde att jag hade svårt att låta människor se vad jag verkligen var bra på. Det stämde förstås. Jag hade väl bara inte vågat bolla tankarna med mig själv ännu. En konsultförmedling, menade hon, tog fasta på just dessa kvaliteter. De ser därefter till att jag paras ihop med en uppdragsgivare där just min kompetens är önskvärd. Jag visste nog att en konsultförmedling fungerade ganska precis så, när jag tänkte efter. Jag hade bara aldrig funderat över att jag själv kunde dra nytta av konsultförmedlingar. Knäppt? Ja lite, men så var det i alla fall.