Admin

Ni vet känslan när man ska behöva kallprata med någon som man inte delar ett enda intresse med? Känner ni igen? I så fall kommer ni kunna relatera rejält till situationen som jag nu kommer att berätta om. Det handlar om mitt möte med svärfar. Svärfar driver nämligen en firma inom fasadrenovering i Stockholm. ”Ja, vadå då?” tänker kanske ni. Man behöver ju inte vara sitt arbete bara för att man råkar jobba med någonting, eller hur? Nej, det är visserligen sant. Problemet är bara att min svärfar i väldigt stor utsträckning är just detta. Han både äger ett företag inom fasadrenovering i Stockholm och är detsamma. Jag har pratat med honom flera gånger förut men aldrig på tu man hand. Så skulle det dock bli denna gång. Jag och min sambo kom hem till henne föräldrar och vi satte oss ner i deras uppvärmda uterum som är nytt för säsongen. ”Fint!” sa vi. ”Tack!” svarade de. Sedan när maten skulle förberedas kom ett förslag från min sambo. Hon och hennes mamma skulle gå in och fixa. Jag och svärfar skulle få sitta kvar med ett glas vin och bara prata. Jag tror inte att jag blivit så skrämd av en situation någonsin. Jag började tänka på allt jag hört om fasadrenovering i Stockholm efter att jag lärt känna honom. Hur var det nu? Varför genomför man ens fasadrenovering på hus i Stockholm? Till vilken nytta har han sagt? Jag måste ha hört det säkert 10 gånger. Han lade märke till att min hjärna gick på högvarv. ”Hur är det? Var vinet OK?” frågade han vänligt. Jag nickade, log och svarade ”Ja, mycket gott. Tack så mycket för det”. Sedan lutade han sig fram, tittade sig runt som om han skulle berätta en hemlighet, och sa: ”Så, har du funderat på saken?” ”Ehm.. funderat på vadå menar du?” svarade jag och lutade mig lite bort från honom. ”Ja, om du ska komma till kontoret i Stockholm och testa fasadrenovering ett tag. Vi pratade ju om det sist, inte sant? Har du glömt det?” ”Jaha, du menar.. Ja, nej det har jag verkligen inte glömt. Fasadrenovering i Stockholm, låter kul!” Det hade jag verkligen glömt. Hur sjutton kunde man vilja att jag skulle komma och jobba med fasadrenovering på Stockholms bästa företag? Jag kunde ju knappt hålla i en hammare utan att göra mig illa. Fortsättning följer nästa vecka. Ställ gärna eventuella frågor till dess!

Skalet till iPhone X jag hade hittat tillhörde grannen längre ner på gatan. Det var egentligen inget annat än intuition som sade detta till mig. Det var bara en absolut 100-procentig övertygelse som genomsyrade mig. Skalet som, om mitt öga gjorde rätt bedömning, skulle tillhöra en iPhone av modell X tillhörde personen på nr. 26. Personen som jag så många gånger hade lagt märke till i kvarteret. Skulle jag lämna skalet till hennes iPhone X i brevlådan? Var inte det lite fegt? Jag, menar: Nu hade jag ju äntligen chansen att få prata med henne. Om än för en kortare stund. Jag tänkte och tänkte. Sedan tänkte jag lite till och lite till. Till slut hade jag tänkt i en veckas tid och det hela började bli löjligt. Nu fick det vara nog. Det var klart att jag skulle gå dit med bestämda steg, stiga upp till dörren, knacka ljudligt och ge över gåvan. Hennes skal till iPhone X. Hon skulle naturligtvis bli glad och jag blev någon slags hjälte. I alla fall någon vars bedrift har gynnat henne. Sedan behöves det förstås inte vara mer än så. Sagt och gjort, i alla fall nästan. Jag tog skalet till iPhone X och stegade iväg längs gatan. För varje steg som jag närmare mig hennes uppfart kändes fötterna tyngre. Det kändes som att jag glömde av att andas. Var det så? Kunde man dö av syrebrist bara sådär? Jag höll krampaktigt i hennes skal till iPhone X och fortsatte att gå. Svettdropparna började kika fram i pannan och jag gick vidare medan huset kom närmare. Jag han tappa skalet till hennes iPhone X ungefär när jag var i höjd med brevlådan. Jag lyfte snabbt upp det och dammade av det med handen och tröjan så att inget skulle märkas. Dörren var stor, vit och fin. En pampig dörr. Det speglade det pampiga skalet hon till synes valt för sin iPhone X. Här behövde inte knackas. Det fanns naturligtvis en ringklocka och denna tryckte jag på till ljudet av vad som tordes vara kyrkklockor. Ja, ringklockan var precis som att en kyrka började ringa till mässa. Oerhört besynnerligt om ni frågar mig. Dörren öppnades och jag sträckte fram handen som bar på skalet till en iPhone X. Mer om detta nästa vecka.

Hur många laddare till iPhone ska man behöva tappa bort på ett år? Det är förstås en orimlig fråga och jag räknar därför inte med några seriösa svar. Men herregud var jag är dålig på att hålla koll på mina iPhone-laddare. Detta är något jag får erfara gång på gång. Jag ska berätta hur det har sett ut under det senaste året: Jag köpte min iPhone för snart ett år sedan och en laddare följde med i paketet. Utmärkt, tänkte jag. Det var min första Apple-produkt och därför också min första laddare till iPhone. Den skulle jag hålla hårt i. Det började med att jag glömde den på kontoret varje dag under en vecka. Ja, jag vet att jag är tankspridd men detta var något i hästväg. Jag tog med den till arbetet, detta trots att telefonens batteri absolut skulle hålla under hela dagen, och sedan glömde jag den på mitt skrivbord. När jag kom till jobbet den femte dagen var den försvunnen. Den fanns inte någonstans. Jag frågade om någon av mina kollegor hade sett min iPhone-laddare men ingen hade någon aning. Hur var det ens möjligt? Jag fick, hur som helst, kila ner på lunchen och införskaffa en ny. Inga konstigheter, även om det var surt för plånboken. Det gick då ett par veckor innan nästa incident inträffade. Jag tog ut min laddare till iPhonen på jobbet, lade ner den i min tygpåse och ut från kontoret. Precis som varje dag. Jag hoppade på en spårvagn som tog mig till gymmet och sedan, efter passet, en som tog mig hem. Väl hemma packade jag ur mina saker. Dator, glasögon, vattenflaska, men ingen iPhone-laddare. Ingen laddare till min kära iPhone 12 så långt ögat kunde nå. Den var borta och min enda förklaring till saken var att den måste blivit stulen på spårvagnen. ”Jag orkar inte” sa jag till mig själv. Vad sjutton var det frågan om? Hur kunde jag vara så slarvig. Jag fick lov att gå till samma affär och köpa laddare till min iPhone dagen efter. Det hade gått så kort tid att killen i kassan kände igen mig. ”Jaså, en till?” sa han och grimaserade empatiskt. Jag nickade, blippade mitt kort och tog med min iPhone-laddare igen för att sedan tappa bort även den inom loppet av en månad. Detta gick ju inte. Jag gick in på en onlinebutik och beställde iPhoneladdare, enbart sladdar, som skulle räcka länge. Det var det bästa beslut jag tagit. Tankar? Åsikter? Dela gärna med er i kommentarsfältet som vanligt!

Hej hej, Jag tänkte att jag skulle fortsätta med samma sak som sist. Det blev nämligen uppskattat. För er som missade inlägget så handlade det om min historia. Mer exakt handlade det om hur jag en gång i tiden kom att arbeta med fasadrenovering i Stockholm. Det är ingen spektakulär historia men många verkar ändå hysa intresse för den. Jag har fått mycket respons efter mitt förra inlägg. Det verkar vara många som vill göra samma sak. Kanske inte nödvändigtvis börja jobba med fasadrenovering men flytt till Stockholm verkar intressera många. Nu när jag väl skriver det skulle jag säga att det ändå är ganska många som riktat in sig mot samma. Fasadrenovering är ändå ett framtidsjobb, och Stockholm växer. Fler och fler byggnaders fasader kommer att behöva renoveras i år och årtionden framöver. Nåväl, jag lovade att ta vid där jag slutade sist och så ska det få bli. Jag flyttade alltså till Stockholm och började jobba med fasadrenovering här för drygt 7 år sedan. Anledningen var något slumpartat. En utekväll resulterade i nya vänner. Nya vänner som arbetade med fasadrenovering och som ville värva mig till Stockholm. Ett skämt blev till allvar och resten är i historia. När jag sedan kom till Stockholm och började inom fasadrenovering insåg jag hur stor skillnad det var från hemma. Det var många saker som skilde sig. Till att börja med så var företaget jag arbetade på betydligt större. Fler anställda. Större variation på personalen vilket gav lite perspektiv på livet, på något flummigt sätt. Den kanske största skillnaden var förstås utbudet av arbeten. Satan vad mycket olika byggnader det finns i Stockholm, och vad många som behöver fasadrenovering. Det blev helt klart en större variation i vardagen för mig. Det kändes riktigt kul. Jag ska erkänna att jag var lite less på jobbet när jag arbetade i hemstaden. Detta försvann ganska omgående när jag kom till Stockholm och började med fasadrenovering. Det var himla lätt att trivas när man mottogs på det sätt jag gjorde av mina kollegor. Jag kände att jag kunde bli en i gänget direkt. De verkade vara intresserade av mig och jag fick intresse för teamet direkt. Vi kom överens. Jag gjorde bra ifrån mig (i alla fall om ni frågar mig). Fasadrenovering i Stockholm var något för mig. Därför blev jag kvar.

Jag trodde nog aldrig att jag skulle bo i villa. Det är mycket man inte räknar med i livet. Sedan svänger det, man öppnar ögonen och inser att man hamnat någon helt annanstans. Så har det varit för mig, och det slog mig bara häromdagen. Jag ska berätta hur: Jag satt i min soffa och spelade TV-spel. Det senaste Call of Duty hade kommit och jag och några vänner spelade varje kväll i flera veckor. Jag blinkade och plötsligt befann jag mig i ett dike, runt ett hus, med en spade i hand och ägnade mig åt dränering. Hur hamnade jag där? Det är förstås överdrivet att kalla det en blinkning, mellan COD och dräneringen alltså. Det var längre än så. Det var 2,5 år och det känns som ett ögonblick. Jag var singel, jag gjorde inte så mycket med mitt liv, jag var rätt ensam. Sedan träffade jag min sambo och allt ändrades. Hon hade driv. Hon ville göra saker. Hon ville inte bara skaffa hus så snart som möjligt. Hon ville också sköta dräneringen av huset. Detta hus vi ännu inte hade. Jag hoppade på hennes innovationsvagn och är glad att få åka med som någorlunda passiv medpassagerare. Dränering var min grej, tycker jag. Inte för att jag på något sätt hade någon viktig roll. Mestadels ägnade jag min tid åt att springa ärenden åt de andra. De andra var alltså min sambo och hennes båda föräldrar. Jag insisterade verkligen. Sa att jag ville hjälpa till med dränering, att det var kul, lärorikt – ja, ni förstår. De andra insisterade rakt tillbaka. Dränering var bättre att de sysslade med. De som gjort det på sitt eget hus och på hennes tre storebröders hus. Det var inga konstigheter, gjorde de tydligt för mig. Dräneringen kunde de sköta, så kunde jag komma med saft, bullar och kaffe. I just den stund då jag stod nere i hålet med spaden så slog det mig hur mycket som hänt. Vilken resa livet faktiskt är. Jag sysslade med dränering av mitt eget hus. Detta sker alltså 2,5 år efter att jag bodde i en hyresetta i en av stans absolut fulaste delar. Det är märkligt, väldigt märkligt. Nu väntar vi på att få vårt första barn dessutom.  Det händer grejer, kära vänner. Det händer verkligen grejer!

Nu kör vi igen. Förra veckan körde jag min första frågor/svar-post om min tid inom hemstädning. För er som missade inlägget kanske det låter konstigt. Hur många frågor respektive svar kan det egentligen finnas om hemstädning. Svaret är: Många. Det var en himla massa frågor som kom in efter att jag avslöjade detta. Eller ja, avslöjade är väl kanske fel ord. Jag berättade för några veckor sedan om att jag arbetade med hemstädning i något år efter gymnasiet. Detta intresserade många av er läsare betydligt mer än något kakrecept jag någonsin lagt upp. Ironiskt? Ja, en smula! Nåväl, förra veckans inlägg uppskattades mycket. Jag tänkte därför att vi hoppar på exakt samma spår denna gång. Glöm inte att ni får skicka in de frågor ni har till mig genom kommentarsfältet. Jag ska försöka svara på så många som möjligt, så snart som möjligt. Vem städade du hemma hos? Hemstädning kan vara för precis vem som helst, och så var det också när jag var verksam. Det finns en väldig massa livsöden där ute, och det blev tydligt under denna period. Många människor som jag utförde hemstädning hos var förstås äldre. Äldre, skörare personer som inte längre orkar eller kan utföra de städuppgifter de brukat utföra. Andra som jag regelbundet besökte var barnfamiljer. Barnfamiljer med ensamstående förälder var vanligt. Ni vet, en man eller kvinna som knappt hinner med jobb och sedan ska ta hand om 2-3 barn själv. Då har man i regel inte mycket tid över. Hemstädning hjälpte dessa människor rejält, och jag var glad att kunna verka stressreducerande. Där fick ni en liten inblick i till vilka jag levererade hemstädning. Det ni ska bära med er är: Väldigt många olika människor tar hjälp med dessa typer av tjänster. Hur mycket tjänade du när du jobbade med hemstädning? Jag brukar inte diskutera pengar och kommer därför inte att göra det nu heller. Jag kan däremot säga att den firma för vilken jag levererade hemstädning var generös. Min lön, mina villkor och andra förmåner var långt mycket bättre än branschsnittet. Faktum är att jag nog tjänade mer på detta jobb än när jag bytte bransch efteråt. Nu ska jag kila iväg och möta upp en kompis. Denna kompis är dessutom en person som jag lärde känna när jag var verksam inom hemstädning. Kanske skulle jag ta med henne i nästa inlägg, så får ni en gäst som kan svara på era frågor. På återhörande!

Jag hade varit utan jobb lite för länge. Jag vet faktiskt inte om arbetslös är ordet att använda för vad jag var, visserligen. Situationen var som sådan att jag inte hade något jobb. Min egen uppfattning om att vara arbetslös är att söka men inte få några jobb. Så var det alltså inte för mig. Jag var befriad från arbete men gjorde närmast ingenting för att lösa situationen. Men som sagt, en dag fick det vara nog med ledigheten. En vän har en relativt ny flickvän. Denne flickvän arbetar på en konsultförmedling. Det är den hittills enda personen jag känt i mitt 27-åriga liv som är inom förmedlingsbranschen. Jag hade inga höga förväntningar på hennes konsultförmedling, ska jag erkänna. Tanken är förstås god men varför det skulle lösa sig när inget annat löste sig i livet – det förstod inte jag. Men ni hör ju: Inställningen till livet kunde väl nästan inte vara sämre? Konsultförmedling kunde väl i alla fall inte göra saken sämre. Det skulle visa sig att konsultförmedling gjorde saken oerhört mycket bättre. Nu ska jag berätta mer i detalj hur det gick till. Jag och Felicia, min väns flickvän tillika anställde på konsultförmedlingen, sågs på en kaffe. Kaffet dracks på ett fik som låg i samma kvarter som hennes konsultförmedlings kontor. Vi snackade först om lite allt möjligt. Matchen i helgen, festen som skulle ske nästa helg och allt däremellan, typ. Sedan kom vi in på min situation och samtalet gled sakteliga över till att handla om konsultförmedling. Först från en mer övergripande perspektiv, vad de gör och vilken nytta de fyller, både på samhällsnivå och individnivå. Sedan gick vi in på vad hennes konsultförmedling kunde göra för mig. Hon sa till mig att hon, tack vare att hon har ”insyn från ett annat håll”, har koll på vad jag faktiskt kan. Hon trodde att jag hade svårt att låta människor se vad jag verkligen var bra på. Det stämde förstås. Jag hade väl bara inte vågat bolla tankarna med mig själv ännu. En konsultförmedling, menade hon, tog fasta på just dessa kvaliteter. De ser därefter till att jag paras ihop med en uppdragsgivare där just min kompetens är önskvärd. Jag visste nog att en konsultförmedling fungerade ganska precis så, när jag tänkte efter. Jag hade bara aldrig funderat över att jag själv kunde dra nytta av konsultförmedlingar. Knäppt? Ja lite, men så var det i alla fall.

När letade du senast efter en tjänsteleverantör på de gula sidorna? För ungefär 20 år sedan, om alls, eller hur? Tack vare webbsökmotorer som Google är en oändlig mängd information, butiker och tjänster bara en sökfråga bort. Och det är just därför du behöver sökmotoroptimering om du vill få fler besökare till din webbplats och öka försäljningen. Men vänta: vad är SEO? Hur fungerar professionell sökmotoroptimering och hur lång tid tar SEO? Gör dig redo för en hel massa svar – låt oss gå! Först och främst: Du lär dig inte optimering för sökmotorer på fem minuter, och vår guide är därför omfattande. Har du inte mycket tid? Då kan du enkelt hoppa till enskilda kapitel med innehållsförteckningen till vänster! Du kommer att se att sökmotoroptimering inte har något att göra med magi. Det handlar om att analysera data, härleda en SEO-strategi och implementera denna strategi i form av olika SEO-åtgärder, indelade i on- page och off-pageoptimering. Nej, jag menar inte att optimera sökmotorer är trivialt. Google gör spelet mer komplext och mödosamt varje år. Snarare är mitt mål att göra det klart att bra resultat inte är en tillfällighet och att investera i sökmotoroptimering inte bara är spekulation. VAD ÄR SEO Förstå sökmotoroptimering SEO (sökmotoroptimering) är inget annat än sökmotoroptimering. Strikt taget bör det kallas ”Optimering för sökmotorer”, för det är syftet bakom arbetet. Om du gör det rätt kommer SEO-åtgärder att resultera i att din sida visas i organiska sökresultat. Sökmotorresultatsidor visas så nära framsidan som möjligt. SEO är en gren av sökmotormarknadsföring. Optimering kan rikta in sig på olika typer av sökmotorer, inklusive bildsökning (t.ex. Google Bilder), videosökning (t.ex. Google Video), nyhetssökning (t.ex. Google Nyheter) eller vertikala sökmotorer (t.ex. Booking.com). Och ja, teoretiskt kan du också använda den här optimeringen för andra sökmotorer, som Bing, Yahoo! och DuckDuckGo – vi pratar bara om Google här, eftersom den här sökmotorn är den absolut viktigaste i Sverige. Du vill använda dig utav sökmotoroptimering. Du kan ha en perfekt utförd webbproduktion, en helt underbar hemsida som är enkel att ta sig runt på. Ett riktigt användarvänligt typsnitt på hela hemsidan, allt perfekt. Men utan sökoptimering så kommer ingen att upptäcka din fina hemsida, låt den inte gå till spillo.

Idag ska jag ta och berätta lite om min familj. Det är ett ovant ämne för mig att skriva om. Eftersom bloggen, under så himla lång tid, varit koncentrerad till 2, max 3, ämnen så har det inte riktigt funnits utrymme. Det har inte heller varit något som jag är särskilt sugen på att göra. Varför ska jag berätta om folk ni inte har någon relation till? Detta har varit min inställning hela tiden, under dessa 8 år som aktiv bloggare. Min inställning ändrades dock för ett tag sedan. I förbifarten nämnde jag att både min farfar och morfar jobbade med mattläggning i Stockholm. Jag nämnde detta och sa också att mattläggning i Stockholm är en slags familjebransch. Något vi har sysslat med i generationer. Detta inlägg fick enorm respons från er läsare, och det gladde mig. Det var uppenbarligen oerhört intressant, åtminstone för många av er, att ges en tydligare inblick i min familjesituation. Det är roligt och därför tänkte jag fortsätta ge lite på ämnet. Som sagt, min familj har ägnat sig åt mattläggning i Stockholm i generationer. Det började med min farfar OCH min morfar. Bara detta låter förstås ganska knasigt, men jag ska förklara hur det ligger till med hjälp av ett slags släktträd. Farfar Ingemar Min farfar Ingemar startade en firma som sysslade med mattor och mattläggning i Stockholm 1949. Under 5 år var det han och hans fru, min farmor Elisabeth, som drev firman. Farfar var säljare och farmor gjorde hårdjobbet, kan man säga. Det gick bra från början och de båda var oerhört naturliga affärsmän. Detta var något ingen av dem kände till. De hade fått med sig kunskaper om mattläggning eftersom farmors familj i Stockholm hade sysslat lite med det. Efter 5 år började uppdragen inom mattläggning i Stockholm med omnejd att regna in. De blev bokstavligt talat överösta med förfrågningar. Detta gjorde att verksamheten var tvungen att expandera. De anställde en till man i arbetsstyrkan. Denna man hette Anton, och han är min morfar. Morfar Anton Det är konstigt att tänka sig. Min morfar var alltså underordnad min farfar när de båda jobbade med mattläggning i Stockholm. Som jag har förstått det på morfar blev de goda vänner, men att farfar kunde vara väldigt sträng ibland. Hur som helst så blomstrade affärerna, och så småningom fick också mormor jobb på firman. Så farmor, farfar, mormor och morfar var ett team. Ett team som levererade Stockholms bästa mattläggning. Detta är i alla fall vad de själva säger. Mitt släktträd inom mattläggning i Stockholm slutar inte här på långa vägar. Det fortsätter och fortsätter ända in i samtiden. Nästa vecka tänkte jag därför berätta vidare om hur det ligger till. På återhörande!